måndag 8 november 2010

Till Minne av vår älskade Simzon

Det har nu gått ett tag sedan vår älskade Simzon fick somn in, den 22:a augusti närmare bestämt. I våras märkte vi att han blev tröttare och tröttare, han hade ingen bra aptit och gick som följd av detta ner i vikt. Hos veterinären kunde man konstatera att hans njurar var väldigt dåliga. Vi bestämde oss för att prova den behandling som veterinären föreslog, med vitaminer och steroider för att ge honom lite tid till, han var ju fortfarande samma gamla vanliga Simzon till sättet även om kroppen inte hängde med så bra längre. Behandlingen hjälpte till en början med och han blev piggare och ökade i vikt och var mer aktiv. Men till slut kom ändå den dagen det blev dags att ta det svåra beslutet och låta honom vandra över till "andra sidan".
Vi fick en sista sommar med vår älskade Simzon.


Tack Simzon för alla härliga minnen och fina stunder vi haft och för de underbara kattungar som du blev pappa till. Du var min första perser och den som gav namn åt min uppfödning - S*Simzonite's. Du var den av katterna som höll ordning på de andra här hemma och som alltid gick i mellan om några bråkade. När jag flyttade till Kalmar sov du på den tomma halvan i dubbelsängen och det var knappt du ville överlåta den till Johan när han kom in i vårt liv ;o) Du satt på stolen bredvid sängen och blängde surt till att börja med men snart var du husses katt ut i klospetsarna =)

Vi saknar dig här hemma men vet att du besöker oss då och då för att hålla koll på saker och ting.

Simzon i sin "ungdoms dagar"

3 kommentarer:

Anonym sa...

Fine Simzon!

vardagen på landet sa...

Så fin han var er Simzon.Förstår att saknaden är stor.Känner med er.

Kram Sylvia

Ingrid sa...

Hej Lotta
Så fin har var. Jag har också fått ta bort två gamlingar i år så jag vet hur det känns. Lilla Q i februari och Svarten nu för 2 veckor sedan Det känns tungt men dom har det bättre nu när dom vandrat över "Regnbågsbron". Man får ge efter när deras kroppar säger ifrån och dom blir gamla.

Till minne för de kissar som inte finns hos oss längre, men ändå alltid kommer att finnas.
Ingrid