Var ska jag börja? Som ni förstår av det tidigare inlägget så blev ingenting som vi tänkt oss. Vårt efterlängtade och älskade barn fick inte vara kvar hos oss. Vår första tanke var att ta bort den här bloggen men efter lite tid och funderingar så känner vi att den kommer att bli en del i vårt sorgearbete.
Under fredagen började jag undra över att det kändes väldigt lugnt och stilla i magen, där hade ju varit full rulle för det mesta så nu blev jag orolig. Jag kände och puttade, likaså Johan, men vi fick ingen reaktion tillbaka. Hade något blivit fel? Jag ville inte släppa fram de tankarna men när känslan var den samma på lördagmorgonen tog vi kontakt med förlossningen och där fick vi bekräftat det som vi inte ville veta, det fanns inte längre några hjärtslag, vårt lilla barn hade dött i min mage. Känslan när man får veta detta går naturligtvis inte att beskriva i ord....
Att dessutom få veta att vi skulle bli tvugna att gå igenom en "vanlig" förlossning där jag skulle föda fram vårt barn fast det inte längre var vid liv gjorde det hela ännu värre. Detta med tanke på min stora förlossningsrädsla.
Men vad gör man? Det fanns inget att välja på, så var det bara. Vi hämtade kraft och styrka hos varandra och i den kärlek som vi delar.
Vår älskade lille son Vilhelm föddes den 2 mars kl. 03.53. Han vägde 2875 g och var 51 cm lång. Vi fick hålla honom, pussa på honom och både jag och Johan hade kunnat ge vad som helst för att få se honom slå upp ögonen eller öppna sin lilla mun och skrika. Men han låg där i sin filt och såg ut som om han sov, så otroligt söt med allt sitt mörka, lockiga hår. Vi ville visa upp honom för hela världen - han var ju här nu - denna lilla person som vi väntat på så länge - insikten att han ändå inte fanns hos oss på det sätt vi önskat var så svår att ta in.
Vilhelm är vårt barn, vårt änglabarn. De som väntat med oss har blivit mor- farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder, kusiner och allt det som de skulle ha blivit även om det nu är till ett änglabarn istället.
Vi har inte fått något besked om vad som hänt och vad som gick fel, kanske får vi veta kanske får vi aldrig något svar.
Till alla er som finns omkring oss och till er som läser här på bloggen vill vi säga: Var inte rädda för att ta kontakt om ni känner att ni vill det! Orkar vi inte prata just då så säger vi det. Vi läser alla mail och sms vi får och det betyder så mycket för oss att se hur alla NI finns där och tänker på oss och det vi går igenom just nu.
Till er som har era små barn eller som väntar på era små; vi glädjer oss så med er och hoppas att vi kan få ta del av och njuta lite av era små så länge.
/Lotta & Johan
Inlägg
